Tigers blogg

Direktlänk till inlägg 22 december 2018

Förlossningsberättelse #2

Av Louise - 22 december 2018 23:32

Jag tänkte försöka skriva ner årets största händelse, innan året är slut.. Nämligen min #förlossningsberättelse. Det är svårt att få tid att sitta ner och samla sina tankar i skrift dessa dagar, men jag kan spela upp hela händelseförloppet i mitt minne när som helst. En förlossning är minsann det häftigaste man kan vara med om och jag har haft glädjen att få ha varit med om två lyckade sådana i mitt liv. Jag har nu såklart förträngt hur ont det gjorde (tog inte särskilt lång stund när man väl har sitt älskade barn i famnen) så att jag lätt hade kunnat tänka mig att gå igenom det igen. Just för att det är så mäktigt vad kroppen klarar av, och den ljuvliga belöningen efteråt.

 

Jag hade en jättebra första förlossning, med Linnéa. Det gick förvånansvärt snabbt (12 timmar från första värk tills hon var ute), jag klarade mig med enbart lustgas och kände mig lugn och stark under krystningen och det gjorde knappt inte ont under själva krystningen tack vare barnmorskans tryck med de varma handdukarna (tack och lov för dem!), så jag kände mig inte orolig inför förlossning nummer 2 utan gick in med ett öppet sinne och tron att detta skulle jag klara av. Och det gjorde jag, men denna gången gick det snabbare, 6 timmar från första värk tills han var ute, och det var så intensivt på slutet att jag inte hann med att andas och slappna av. Dessutom verkade barnmorskan lite orolig för att jag inte krystade tillräckligt så det blev så stressigt på något vis och hon var inte alls lika bra med handdukarna så jag minns en sveda som var näst intill olidlig där på slutet. Men låt oss inte börja med slutet utan ta det från början.

 

Den 9e februari slutade jag jobba, inför min förlossning som var beräknad den 15 februari. Linnéa kom en vecka för BF och endast 2 dagar efter jag slutat jobba så jag väntade mig detsamma denna gång. Det var väldigt stressigt på jobbet sista veckorna eftersom jag hela tiden tänkte att det kunde sätta igång när som helst och jag hade massor jag ville göra färdigt. Linnéa var sjuk i två omgångar, och jag och Erik var också förkylda så jag fick vabba en del vilket stressade mig mer. Jag var tung och hade vissa dagar svårt att röra mig och när jag väl slutat jobba så ville jag verkligen bara ha det överstökat. Varje dag som gick kändes som en besvikelse. Och det gick så många dagar. Jag hade ställt in mig på att det skulle bli den 14 februari, min egen födelsedag, men inget hände. Sen hoppades man på att det skulle bli den 15e, på utsatt tid, men nej, inte minsta känning. Den 17e var vi på kalas hos min systerdotter som fyller år den 18e. Jag hade hoppats att vi skulle vara på BB istället och få lämna återbud till kalaset, men nej – hela kvällen var jag med. Och flera dagar till gick. Linnéa var hemma med mig från att jag slutade jobba och vi hade ganska lugna dagar. Dels för att vi var sjuka och dels för att jag inte orkade röra mig så mycket. Det var kallt, blött, lite snö vissa dagar ute. Svårt att få motivation till att gå ut men vi var ju i stallet varje dag och kollade till fåren. Jag intalade mig att det var bra att bebisen väntade tills vi var friska så att jag skulle orka med förlossningen bättre och att hen inte skulle bli smittad av något dumt virus direkt. Och det var ju bra, egentligen, även om vi hade så tråkigt. Jag prövade allt för att få igång det. I flera dagar städade jag och putsade fönster. Vi var på Ikea och vandrade runt en dag också men inget hjälpte ju.

 

Erik jobbade mycket och var iväg på lite jobbresor, vilket kändes osäkert men det var ju bättre att klara av det innan bebisen skulle komma. Varje gång jag ringde honom fick jag inleda med att säga ”Nej, det är inte på gång” och varje kväll innan vi skulle somna sa vi ”inget idag heller… suck”. Vid min sista rutinkontroll på MVC fick jag frågan om jag ville vara med i en studie som innebar att man blir igångsatt i vecka 41.0 istället för 42.0 Jag var nästan beredd på att göra det men vi sa att vi skulle bestämma vid nästa besök, som var inbokat den 20 februari kl. 09. Jag rådgjorde sedan med en bekant som jobbar som sjuksköterska på förlossningen som avrådde mig från att bli igångsatt. Om inget är fel på mamman eller barnet är det bättre att avvakta om det sätter igång av sig själv för det är det bästa för kroppen. Det är mycket vanligare att det blir kejsarsnitt om man blir igångsatt och just snitt ville jag undvika så långt det bara går. Så jag skulle tacka nej till erbjudandet om att bli igångsatt tidigare hade jag bestämt mig för, det skulle ju i vilket fall som längst vara en vecka till jag skulle behöva stå ut.

 

När jag vaknade på natten till tisdagen den 20 februari kl 03 och kände spänningar i magen, vågade jag först inte hoppas på något. Jag tänkte att det var gaser och skulle snart gå över. Det kändes bara lite konstigt och oregelbundet och jag försökte kolla på klockan hur långt det var emellan känningarna och det var ju typ 10 min. Efter en timme så tyckte jag att jag kunde konstatera att det var värkar jag kände, då det började kännas mer och bli mer regelbundet. Jag väckte Erik och sa att jag hade värkar, jag går och duschar nu. Jag sms’ade också mamma, som skulle vara beredd som barnvakt till Linnéa. Jag sa att det kommer ta lång tid så du behöver inte vara redo än. Tror det var redan vid 5 tiden som jag ändrade mitt besked och sa att hon nog får komma. Jag ringde också förlossningen och förberedde dem på att jag skulle komma. Håll ut hemma så länge du vill och sen kommer du in sa dem. Vi skulle ringa och meddela när vi åkte, eftersom vi har en liten bit att köra. Vi åt frukost, packade klart väskan, tog bilder på magen, och jag tvingade Erik att dammsuga i tvättstugan så jag slapp skämmas för att det såg fördjävligt ut där, och han kollade till djuren. Mamma kom i god tid och fick se mig sitta och profylaxandas mig igenom värkarna som tilltog allt mer i styrka. Hon tjatade om att vi skulle åka in och strax efter kl. 6 gjorde vi det. Vid 06.30 blev jag inskriven på förlossningen och vi fick ett rum direkt.

 

Efter en första kontroll som visade att jag var öppen 5 cm fick jag sedan börja med lustgas. Värkarna var väldigt oförutsägbara tyckte jag, under hela tiden, vissa var korta och andra långa, vissa kändes knappt alls och vissa gjorde hur ont som helst. Det var svårt att veta hur länge jag skulle andas i masken och det var svårt att känna i förväg när värken kom (när jag inte satt med CTG’n). Strax efter kl 7 fick jag gå till badet, vilket jag önskat, för det hann jag aldrig med under första förlossningen. Badet var ljuvligt, så varmt och all smärta försvann. Jag kunde riktigt slappna av och nästan somna – helt underbart. Man kunde ha lustgasen med sig också men tyvärr inte CTG’n så problemet med att inte kunna förutsäga värkarna och veta när jag skulle ta lustgasen kvarstod. Värkarna började kännas lite mer efter en stund så barnmorskan tyckte att jag skulle gå upp ur badet ifall jag började få krystvärkar.

 

Kl 08.05 var jag öppen 8-9 cm vid kontroll och kl 08.15 gick vattnet. Jag hade varit lite osäker på om vattnet gått innan eller inte för det liksom sipprade ut vätska litegrann hela tiden men när vattnet gick ordentligt 8.15 så var det ingen tvekan. Det sa plask ordentligt och därefter tog värkarna i fruktansvärt. Fram till dess hade det gått ganska bra tycker jag men från att vattnet gick, då låg jag föresten på sidan i sängen, blev det ett enormt tryck och jag kände mig stressad och kunde inte slappna av, kunde inte andas emellan för det tryckte hela tiden. Jag kräktes också kort efter att vattnet gick, när barnet passerade spinae i bäckenet, det var samma vid min första förlossning så jag kände igen känslan och visste att nu är det inte långt kvar. Jag skrek mycket under krystvärkarna, även om jag vet att man inte ska det utan man ska försöka samla kraften och trycka på istället, men jag vet inte om jag kände att teamet runt mig inte tog min smärta på allvar så jag var tvungen att skrika för att de skulle förstå att nu gjorde det riktigt ont. Och det gjorde det, och sved. Jag försökte säga till att hon skulle trycka hårdare med de varma handdukarna men hon tyckte väl att hon gjorde tillräckligt, även om jag helt klart kände att det inte var det.

 

Barnmorskan ville att jag skulle ställa mig på knä mot ryggstödet en stund för hon tyckte väl inte att det hände tillräckligt eller om hon var rädd att barnet var stressat jag vet inte. Jag ville inte för det gjorde ont att röra sig men de fick upp mig där i alla fall. Jag behövde inte stå många minuter för det hjälpte ganska fort att barnet kom längre ner, och det tryckte på ordentligt, sen fick jag lägga mig ner igen. Det behövdes inte många krystvärkar för att trycka ut honom sen när han väl börjat komma ut, men det var inte alls samma som vid min första förlossning att jag i lugn och ro tog en värk i taget och hade det smärtfritt däremellan utan det tryckte och sved hela tiden. Men kl 08.56 är han född så när man ser tillbaka på det så var det ju inte särskilt lång stund som jag behövde härda ut. Knappt en timme var ju så där jobbig, innan gick det ju ganska fint. Kl 9 hade jag ju en tid bokad för kontroll på MVC men hon fick sitta och vänta på mig i onödan en stund och fick sedan beskedet att jag redan var förlöst. Jag var inte beredd på att det skulle gå så fort eller att det var så nära som det var, jag trodde jag skulle behöva krysta betydligt längre.

 

När han väl var ute lille Måns så kändes ju allting helt underbart. Smärtan avtar så himla fort och man vill bara hålla om sig bebis och pusta ut. Lycka och lättnad kände jag. Han var ljuvlig. Men det dröjde ett tag innan jag fick honom på bröstet vilket frustrerade mig. Linnéa lades direkt på mitt bröst och det var den målbilden jag hade sett fram emot, att äntligen få hålla honom och se honom, och jag förstod inte varför sköterskorna höll honom borta från mig så länge (det var inte så länge men det kändes så). Efteråt förklarade Erik att Måns hade bajsat precis när han kom ut så de torkade av honom bara. Erik fick klippa navelsträngen precis som förra gången, men efter en ganska lång stund då det pågick en studie om effekten av att låta navelsträngen vara kvar extra länge (minns ej hur många minuter). Måns ville börja amma direkt och han lärde sig fort hur man skulle göra. Han var nog inte ens 10 minuter gammal innan han hade börjat äta. Jag var så nyfiken och ville se hur han såg ut och började direkt kolla om han hade samma storkbett i pannan och nacken som Linnéa, men han hade inga sådana märken. Och han hade mörkt hår, ganska mycket, och såg alldeles perfekt ut.

 

Sen följde ju allt det tråkiga med att krysta ut efterbörden och bli undersökt och sydd. Jag var väldigt öm och krävde massa bedövning för det gjorde jätteont när hon skulle sy, även om det inte var mycket hon skulle göra. Måns vägde 4135 g och var ju väldigt stor så det var väl därför det kändes så mycket mer denna gången när han skulle ut. Han var 51 cm lång. Han såg väldigt liten ut så jag trodde bara han vägde 3,8 kg eller nått. Vi fick flytta över till BB strax efter 12 och då var jag redan pigg, hade duschat och kunde gå och sitta bra. Jag minns att det kändes så skönt att vara några kilo lättare och jag hade inte längre ont i benen och höfterna. Återhämtningen gick snabbt denna gången, men eftervärkarna var rätt tuffa i två dagar.

 

Erik fanns förstås vid min sida under hela förlossningen. Han masserade lite, gav mig dricka, höll koll på värkarna när jag satt i CTG’n och höll mig i handen i badet minns jag, men på slutet har jag faktiskt ingen aning om vad han gjorde, haha. Då blundade jag och var så inne i mig själv och min smärta. Men jag är så klart glad och tacksam att han var med och delade den fantastiska upplevelsen med mig, och att vi fick hålla om varandra när Måns väl var ute.

 

 

 

Den efterlängtade matbrickan som vi fick innan vi flyttade över till BB. Snacka om att man är hungrig efter att ha klarat av en förlossning! Tråkiga mackor kanske, men smakar underbart ändå.



     

 

Vi stannade på BB till dagen efter, sen hade vi för tråkigt och ville åka hem. Måns sov ju nästan hela tiden och vi längtade förstås efter Linnéa. Sen blev det lite tokigt när vi skulle tillbaka för kontroll för vi fick en tid på fredagen men då ringde de på morgonen och sa att vi var felaktigt inbokade i Kungsbacka och det fanns inga lediga tider i Varberg så vi fick vänta tills på lördagen eller om det t.o.m var söndagen jag minns inte. När vi var tillbaka på BB för kontroll i alla fall så kände jag mig lite ledsen. Ledsen för att jag inte skulle få komma dit mer, och se hur det ser ut där inne eller vara där med ett barn till. Erik tycker det räcker med två barn. Och det kanske det gör, men jag tycker verkligen att det känns trist att inte få vara med om en förlossning igen för hur ont det än gör så är det onekligen det mäktigaste jag gjort i hela mitt liv. Jag är nöjd med att det har gått så bra vid båda mina förlossningar och vad de resulterat i. Och jag kommer minnas det för resten av mitt liv. Så häftig upplevelse!

 

Bild från BB, Varberg:

 

 

Hemma väntade en nyfiken mormor och storasyster. Linnéa har varit så fin mot sin lillebror från första stund. Hon är hjälpsam och tycker om att mata honom, bortsa hans tänder, vara med och byta blöja och leka med honom. Fast nu för tiden tycker hon att han är ganska jobbig ibland med och hon skriker på honom när han tar hennes saker... oj oj, man bara hör hur det kommer låta om några år..

 

     

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Louise - 1 april 2019 22:21

Igår kom årets första lamm. En tacka fick trillingar helt oväntat. Hon har bara fått två lamm per år innan men hon är en bra mamma och verkar klara av att ta hand om alla tre än så länge. De är ju så söta! Man har ju längtat så efter de här ulltussar...

SPA

Av Louise - 25 februari 2019 22:41

  Idag har jag och min man fått lite kvalitetstid för oss själva då vi besökt Falkenbergs strandbad. SPA, god mat, bastu, varma bad, eldrelax och massa tid att bara njuta och prata. Det har vi längtat efter så länge och äntligen blev det av. Eriks ...

Av Louise - 20 februari 2019 09:02

Idag för precis ett år sedan kom han äntligen ut, vår fina Måns. Kl 8:56 på morgonen. Jösses vad snabbt året har gått. Haft lite presentöppning i sängen nu på morgonen innan Erik åkte till jobbet. Han var väldigt svårväckt idag Måns och det ä...

Av Louise - 29 januari 2019 23:34

Min stackars Fontana är tyvärr sjuk sen en vecka tillbaka. Troligtvis fång, av okänd anledning.. fång är en grym sjukdom och man vet inte alltid orsakerna till varför det uppstår men för Fontanas del så kom det förra veckan när det blev fruset, halt ...

Av Louise - 23 januari 2019 09:52

Det är så typiskt. När man ska upp för att man har en tid att passa, de dagar som Linnéa är på förskolan, då sover barnen som grisar och jag måste väcka dem vid 8 för att hinna. Då blir det stressigt för att Linnéa inte är på humör och inte kan skynd...

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Tigers blogg med Blogkeen
Följ Tigers blogg med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se